Blod, svett och tårar...
...är den egentligen en beskrivning av klimakteriet?
Blod: ja, det sjunger ju på sista versen ialla fall!
Svett: man rullar runt i svettiga lakan hela nätterna alt. fryser.
Tårar: ja, kanske inte så många tårar, men dessa humörsvängningar! Är det månne det som gett upphov till begreppet klimakteriehäxa?
Pust, Rigmor
Blod: ja, det sjunger ju på sista versen ialla fall!
Svett: man rullar runt i svettiga lakan hela nätterna alt. fryser.
Tårar: ja, kanske inte så många tårar, men dessa humörsvängningar! Är det månne det som gett upphov till begreppet klimakteriehäxa?
Pust, Rigmor
Kanske borde röka flugsvamp istället?
Idag var en sån där dag som man lika gärna kunde hoppa över.
När jag kom till jobbet så fick jag frågan om jag kunde flytta min semester i sommar, vi är för många som vill ha samtidigt. Istället för att ta ledigt när jag har mina barn och när jag bokat en resa till Egypten så tyckte administratören att jag kunde ta semester när skolan börjat. Bra idé! Då kan man ju lika gärna skita i semester.
Sen kom nästa problem, jag ska få en studerande! Jättekul :P
Alltså, jag tycker det är rätt jobbigt med någon som hänger en i hasorna, och som man dessutom ska vara trevlig emot och förklara allt man gör och tänker.
Och så lite krångliga patienter på det då, som röker på toaletterna och vägrar att lämna avdelningen trots att de är färdigbehandlade!
Jaja, det blir en ny dag imorgon - och då är jag ledig!
Rigmor
När jag kom till jobbet så fick jag frågan om jag kunde flytta min semester i sommar, vi är för många som vill ha samtidigt. Istället för att ta ledigt när jag har mina barn och när jag bokat en resa till Egypten så tyckte administratören att jag kunde ta semester när skolan börjat. Bra idé! Då kan man ju lika gärna skita i semester.
Sen kom nästa problem, jag ska få en studerande! Jättekul :P
Alltså, jag tycker det är rätt jobbigt med någon som hänger en i hasorna, och som man dessutom ska vara trevlig emot och förklara allt man gör och tänker.
Och så lite krångliga patienter på det då, som röker på toaletterna och vägrar att lämna avdelningen trots att de är färdigbehandlade!
Jaja, det blir en ny dag imorgon - och då är jag ledig!
Rigmor
Trams
Imorgon tänker jag ta upp några brännheta synpunkter på omvårdnad - för då är det personalmöte...
Återkommer med senaste rapporten då! ; D
Återkommer med senaste rapporten då! ; D
Om rådgivning i alkoholfrågor
Hej!
Häromdagen hade jag ett av de där samtalen som jag uppskattar. Det var en patient som kommit till oss för avgiftning för första gången och hade en del frågor. Som t.ex. (ungefär):
"Hur ska jag kunna fortsätta dricka utan att hamna här på avgiftningnen?"
Mitt svar (ungefär): "Ja, alltså, vi brukar ju rekommendera helnykterhet."
Nej, han tyckte nog inte riktigt att det var en bra lösning. Det är ok tycker jag. Man måste ju "nå sin egen botten" först innan man kan stiga upp igen. Jag tror också att man gärna vill ha en enkel lösning på sina problem när man frågar så där, det skulle kunna vara förslagsvis ett piller som man tar vid behov! Men något sådant universalmedel är ännu inte uppfunnet (även om det visst finns en del läkemedel på området).
Dessvärre är det så enkelt (eller så inihelvete svårt) att man måste bestämma sig för att inte dricka för att lyckas bemästra sina alkoholproblem. Ganska tråkigt, för att inte säga oglamoröst. Jag beundrar verkligen alla dom som lyckas med det, men jag tror inte att det kommer på ett tidigt stadium.
Vad jag tror att det handlar om är att acceptera att man har en sjukdom och det gör man inte direkt man får en kronisk diagnos. Man kämpar emot, man förnekar, man låtsas som det regnar, man vill ju vara normal och som alla andra. Och det måste vi respektera! Inte sätta oss på våra höga hästar och tro att vi vet bättre.
Det finns fler aspekter på det här, det vet jag, men det här är den grund jag vill stå på.
Tack för ordet,
Rigmor
Häromdagen hade jag ett av de där samtalen som jag uppskattar. Det var en patient som kommit till oss för avgiftning för första gången och hade en del frågor. Som t.ex. (ungefär):
"Hur ska jag kunna fortsätta dricka utan att hamna här på avgiftningnen?"
Mitt svar (ungefär): "Ja, alltså, vi brukar ju rekommendera helnykterhet."
Nej, han tyckte nog inte riktigt att det var en bra lösning. Det är ok tycker jag. Man måste ju "nå sin egen botten" först innan man kan stiga upp igen. Jag tror också att man gärna vill ha en enkel lösning på sina problem när man frågar så där, det skulle kunna vara förslagsvis ett piller som man tar vid behov! Men något sådant universalmedel är ännu inte uppfunnet (även om det visst finns en del läkemedel på området).
Dessvärre är det så enkelt (eller så inihelvete svårt) att man måste bestämma sig för att inte dricka för att lyckas bemästra sina alkoholproblem. Ganska tråkigt, för att inte säga oglamoröst. Jag beundrar verkligen alla dom som lyckas med det, men jag tror inte att det kommer på ett tidigt stadium.
Vad jag tror att det handlar om är att acceptera att man har en sjukdom och det gör man inte direkt man får en kronisk diagnos. Man kämpar emot, man förnekar, man låtsas som det regnar, man vill ju vara normal och som alla andra. Och det måste vi respektera! Inte sätta oss på våra höga hästar och tro att vi vet bättre.
Det finns fler aspekter på det här, det vet jag, men det här är den grund jag vill stå på.
Tack för ordet,
Rigmor
Börja skolan igen
Hej kära dagbok ;D
Har nu anmält mig till en kurs i vårdvetenskap (ska skriva ett examensarbete!) Ska blir härligt... Undrar just vad min kompis Matta tycker om mitt tilltag!
Kanske får jag lite bättre argument då, så jag kan såga henne vid fotknölarna!
Rigmor
Har nu anmält mig till en kurs i vårdvetenskap (ska skriva ett examensarbete!) Ska blir härligt... Undrar just vad min kompis Matta tycker om mitt tilltag!
Kanske får jag lite bättre argument då, så jag kan såga henne vid fotknölarna!
Rigmor
Omvårdnadsforskning
Hej!
Ja, måste skriva något om Mattas kommentar angående omvårdnadsforskning. Ett kvasiämne? Kanske det. Men jag är inte säker. Visst håller jag med om att det finns "kärringar" på vårdutbildningarna som inte tillhör de vassaste knivarna i lådan, men att döma ut hela begreppet vete sjutton om det är vettigt.
Så här: jag har förstått att omvårdnadsvetenskap är ett ämne inom vilket man kan undersöka saker som rör oss specifikt som sjuksköterskor (eller snarare - oss som utför omvårdnad). Jag kanske har fel. Det kan finnas någon annan definition. Men om det är så kan det fungera för mig i alla fall. För då kan jag undersöka saker som inte handlar om medicin, inte heller om psykologi, inte heller om något annat angränsande område utan om sånt där som man inte riktigt kunnat sätta ord på tidigare.
Puh, det är en vetenskap, om det alls är det, i sin linda. Det måste kanske behandlas som ett nyfött barn, alltså med silkeshandskar.
Och allramest är det ju så att omvårdnaden är någonting urpraktiskt och den stora grå sjuksköterskemassan är rätt ointresserad!
Rigmor
Ja, måste skriva något om Mattas kommentar angående omvårdnadsforskning. Ett kvasiämne? Kanske det. Men jag är inte säker. Visst håller jag med om att det finns "kärringar" på vårdutbildningarna som inte tillhör de vassaste knivarna i lådan, men att döma ut hela begreppet vete sjutton om det är vettigt.
Så här: jag har förstått att omvårdnadsvetenskap är ett ämne inom vilket man kan undersöka saker som rör oss specifikt som sjuksköterskor (eller snarare - oss som utför omvårdnad). Jag kanske har fel. Det kan finnas någon annan definition. Men om det är så kan det fungera för mig i alla fall. För då kan jag undersöka saker som inte handlar om medicin, inte heller om psykologi, inte heller om något annat angränsande område utan om sånt där som man inte riktigt kunnat sätta ord på tidigare.
Puh, det är en vetenskap, om det alls är det, i sin linda. Det måste kanske behandlas som ett nyfött barn, alltså med silkeshandskar.
Och allramest är det ju så att omvårdnaden är någonting urpraktiskt och den stora grå sjuksköterskemassan är rätt ointresserad!
Rigmor
Lögavlönad eller hågavlönad?
Jag vill diskutera sjuksköterskans roll i förhållande till lönenivåer idag. Vi är visserligen ganska lågavlönade, i förhållande till det ansvar vi har, men ibland kan jag också tänka att vi kanske har den lön vi förtjänar.
Jag tycker ofta att vi är rätt osjälvständiga i hur vi arbetar, särskilt då naturligtvis i förhållande till läkarna. Så här kan det vara: Jag har arbetat i 5 år på samma arbetsplats och har således samlat på mig erfarenhet och specialkunskap om området därefter. Så kommer en läkare som har varit på kliniken i kanske en vecka (det är så, dom byts ut hela tiden) och om han och jag är av olika åsikt i någon fråga så väger alltid hans ord tyngst! Varför är det så? Av tradition kanske, vi kanske ingår i en patriarkal hierarkisk struktur, där läkaren (oftast en man) står över sjuksköterskan (oftast en kvinna) i rang. Men, och det här är vikigt! Jag tror att vi kanske ger oss för lätt om det blir diskussion, åtminstone tror jag det för egen del. Man vill inte trampa läkaren på tårna, för det medicinska området är ju hans (vilket är korrekt). Men man får ju inte glömma att vi har den här praktiska kunskapen som man kanske kan kalla för "klinisk blick"!
Det är knepiga saker det där, som jag brottats med mycket i mina dar!
Men ibland är det tvärtom. På min avdelning har vi t.ex. delegerat ansvaret att bestämma vem som ska ha näringsdrycker till läkarna. Det är egentligen en typisk omvårdnadsfråga, det med mat och näring, som vi borde vara kompetenta nog att hantera själva. Anledningen till att det blivit så är nog att en del av våra patienter hellre vill ha godis än mat (som bortskämda snorungar och näringsdrycker är söta). Det borde ju inte vara något problem att säga nej till, jag menar man ser ju lätt om någon är avmagrad, men det verkar vara en så svår fråga så att den måste läkaren ta!!!
Hallå! Om vi inte kan sköta det som rimligen borde vara vårt eget arbete, varför ska vi då ha högre lön? Och är det svårt så kom då ihåg att utmaningar är det som får oss att växa (och det man inte dör av blir man stärkt av osv)!
Med vänlig hälsning,
Syster Rigmor
Jag tycker ofta att vi är rätt osjälvständiga i hur vi arbetar, särskilt då naturligtvis i förhållande till läkarna. Så här kan det vara: Jag har arbetat i 5 år på samma arbetsplats och har således samlat på mig erfarenhet och specialkunskap om området därefter. Så kommer en läkare som har varit på kliniken i kanske en vecka (det är så, dom byts ut hela tiden) och om han och jag är av olika åsikt i någon fråga så väger alltid hans ord tyngst! Varför är det så? Av tradition kanske, vi kanske ingår i en patriarkal hierarkisk struktur, där läkaren (oftast en man) står över sjuksköterskan (oftast en kvinna) i rang. Men, och det här är vikigt! Jag tror att vi kanske ger oss för lätt om det blir diskussion, åtminstone tror jag det för egen del. Man vill inte trampa läkaren på tårna, för det medicinska området är ju hans (vilket är korrekt). Men man får ju inte glömma att vi har den här praktiska kunskapen som man kanske kan kalla för "klinisk blick"!
Det är knepiga saker det där, som jag brottats med mycket i mina dar!
Men ibland är det tvärtom. På min avdelning har vi t.ex. delegerat ansvaret att bestämma vem som ska ha näringsdrycker till läkarna. Det är egentligen en typisk omvårdnadsfråga, det med mat och näring, som vi borde vara kompetenta nog att hantera själva. Anledningen till att det blivit så är nog att en del av våra patienter hellre vill ha godis än mat (som bortskämda snorungar och näringsdrycker är söta). Det borde ju inte vara något problem att säga nej till, jag menar man ser ju lätt om någon är avmagrad, men det verkar vara en så svår fråga så att den måste läkaren ta!!!
Hallå! Om vi inte kan sköta det som rimligen borde vara vårt eget arbete, varför ska vi då ha högre lön? Och är det svårt så kom då ihåg att utmaningar är det som får oss att växa (och det man inte dör av blir man stärkt av osv)!
Med vänlig hälsning,
Syster Rigmor
Sjuksköterskor, förenen eder!
Hejsan!
Igår var jag bortbjuden på middag och träffade där en av mina gamla kompisar, också sjuksköterska. Vi pratade lite om den ev. stundande strejken och hon var ju verkligen på!!! Varför? Jo, hon har arbetat som sjuksköterska i 7 år och har nu en lön på 21.600 kr.
Det tycker jag är förnedrande.
För en tid sen såg jag någonting som fastnade i mitt huvud. Det hade att göra med pensionsnivåer. Det var en rörmokare i 30-årsåldern som tjänade 32.000 kr i månaden. Det är ju jättekul för honom men... Hallå, hur kan man förstå detta?
Personligen har jag det bättre ställt än min väninna, men så har jag 16 års yrkeserfarenhet och en vidareutbildning i psykiatri. Jag har 28.700 kr. Kan bara konstatera att jag borde ha blivit rörmokare istället!!!
Rigmor
Igår var jag bortbjuden på middag och träffade där en av mina gamla kompisar, också sjuksköterska. Vi pratade lite om den ev. stundande strejken och hon var ju verkligen på!!! Varför? Jo, hon har arbetat som sjuksköterska i 7 år och har nu en lön på 21.600 kr.
Det tycker jag är förnedrande.
För en tid sen såg jag någonting som fastnade i mitt huvud. Det hade att göra med pensionsnivåer. Det var en rörmokare i 30-årsåldern som tjänade 32.000 kr i månaden. Det är ju jättekul för honom men... Hallå, hur kan man förstå detta?
Personligen har jag det bättre ställt än min väninna, men så har jag 16 års yrkeserfarenhet och en vidareutbildning i psykiatri. Jag har 28.700 kr. Kan bara konstatera att jag borde ha blivit rörmokare istället!!!
Rigmor
Återseendets bitterljuvhet
Så har man då arbetat ett pass igen. Det var väldigt lugnt på jobbet ikväll, vilket det oftast är tycker jag.
Som sagt: jag arbetar med missbrukare (vi kallar dom inte så, men jag måste ju göra mig förstådd!) Jag är på en avgiftningsavdelning för alkohol-, narkotika- och läkemedelsberoende patienter. Hos oss stannar patienterna ca 5-6 dagar, men det kan vara längre tid också, ibland flera veckor (vilket är lång tid för en akutvårdavdelning!).
Det som jag tycker är roligt med mitt jobb är alla roliga, sorgliga, knäppa, knasiga samtal man kan ha om allt möjligt. Man kan komma väldigt nära dessa människor som övervunnit sina skamkänslor och sökt sig till oss. Många återkommer gång efter annan och det kan man tycka är tröttsamt ibland, ibland inte.
Varför blir jag inte trött på alla som återkommer? Som inte blir botade? Som inte gör som vi säger, dvs slutar dricka? Betyder mina insatser ingenting för dessa människor?
Att dom återkommer tycker jag inte är så svårt, jag ser beroendet som en kronisk sjukdom! Det löser mycket att se det så. Jag skulle t.ex. inte ha samma problem med att vårda diabetiker, hjärtpatienter eller KOL-patienter.
Eller? Jag tror att man kan irritera sig på de grupperna också, varför ger dom inte fan i att äta godis, fet mat , röka? I grund och botten ingen skillnad, alltså.
Man får väl hålla i minnet vad gäller alla dessa grupper att det är svårt med livsstilsförändringar. Är det någon som har bantat, avlagt nyårslöften? Nå, det gick väl inte på första försöket det heller?!
Jag får ofta frågan om det inte är jobbigt att jobba med patienter med missbruksproblem. Det tycker jag förstås inte, annars vore jag väl någon annanstans. Men såklart att det finns tråkiga saker också. Det är märkligt nog inte så ofta patienterna som står för det, utan vi i personalen. T.ex. när vi strävar åt olika håll... Riktig rysare ibland, men det får jag fundera över en annan gång!
Rigmor
Fredagsångest
Ja!
Eftersom jag arbetar inom vården blir det tvärtemot hur andra har det! När ni börjar gå ner i varv och stämplar ut och förbereder er för helgens förlustelser, vad gör jag då? Jo, jag samlar mig för att göra en seriös insats på mitt arbete. Och jag har 4 pass att göra innan det blir dags för ledighet!
Sånt är livet!
Rigmor
Eftersom jag arbetar inom vården blir det tvärtemot hur andra har det! När ni börjar gå ner i varv och stämplar ut och förbereder er för helgens förlustelser, vad gör jag då? Jo, jag samlar mig för att göra en seriös insats på mitt arbete. Och jag har 4 pass att göra innan det blir dags för ledighet!
Sånt är livet!
Rigmor
Presentation av mig!
Hej!
Jag tänkte försöka mig på dethäringa bloggandet som verkar så populärt. Det jag undrar över är: om nu alla har en egen blogg (många verkar ha flera), hur ska man hinna läsa någon annans? Men det ger sig väl.
Nåväl, en liten presentation av mig själv då. Är 44 år, har en särbo, 3 barn som bor hos mig varannan vecka samt en katt. Arbetar som sjuksköterska med missbrukare och har gjort det flera år. Tycker mycket om att äta och laga mat, älskar också rödvin. Jag gillar också att springa och brukar delta i några olika lopp varje år!
Det är ovanstående ämnen som är tänkta att ge mig inspiration, främst kanske då mitt arbete, eftersom jag ofta har funderingar över det, men ganska osorterade sådana. Det kan röra allt från enskilda patientfall till samarbetet med arbetskamrater eller bristen på samarbete som också förekommer. Sekretessen är ju förstås något som kan krångla till det för mig, men det måste man ju bara hantera.
Hoppas att detta ska kunna fungera som ett sätt att sortera sina tankar!
Rigor
Jag tänkte försöka mig på dethäringa bloggandet som verkar så populärt. Det jag undrar över är: om nu alla har en egen blogg (många verkar ha flera), hur ska man hinna läsa någon annans? Men det ger sig väl.
Nåväl, en liten presentation av mig själv då. Är 44 år, har en särbo, 3 barn som bor hos mig varannan vecka samt en katt. Arbetar som sjuksköterska med missbrukare och har gjort det flera år. Tycker mycket om att äta och laga mat, älskar också rödvin. Jag gillar också att springa och brukar delta i några olika lopp varje år!
Det är ovanstående ämnen som är tänkta att ge mig inspiration, främst kanske då mitt arbete, eftersom jag ofta har funderingar över det, men ganska osorterade sådana. Det kan röra allt från enskilda patientfall till samarbetet med arbetskamrater eller bristen på samarbete som också förekommer. Sekretessen är ju förstås något som kan krångla till det för mig, men det måste man ju bara hantera.
Hoppas att detta ska kunna fungera som ett sätt att sortera sina tankar!
Rigor
