Återseendets bitterljuvhet
Så har man då arbetat ett pass igen. Det var väldigt lugnt på jobbet ikväll, vilket det oftast är tycker jag.
Som sagt: jag arbetar med missbrukare (vi kallar dom inte så, men jag måste ju göra mig förstådd!) Jag är på en avgiftningsavdelning för alkohol-, narkotika- och läkemedelsberoende patienter. Hos oss stannar patienterna ca 5-6 dagar, men det kan vara längre tid också, ibland flera veckor (vilket är lång tid för en akutvårdavdelning!).
Det som jag tycker är roligt med mitt jobb är alla roliga, sorgliga, knäppa, knasiga samtal man kan ha om allt möjligt. Man kan komma väldigt nära dessa människor som övervunnit sina skamkänslor och sökt sig till oss. Många återkommer gång efter annan och det kan man tycka är tröttsamt ibland, ibland inte.
Varför blir jag inte trött på alla som återkommer? Som inte blir botade? Som inte gör som vi säger, dvs slutar dricka? Betyder mina insatser ingenting för dessa människor?
Att dom återkommer tycker jag inte är så svårt, jag ser beroendet som en kronisk sjukdom! Det löser mycket att se det så. Jag skulle t.ex. inte ha samma problem med att vårda diabetiker, hjärtpatienter eller KOL-patienter.
Eller? Jag tror att man kan irritera sig på de grupperna också, varför ger dom inte fan i att äta godis, fet mat , röka? I grund och botten ingen skillnad, alltså.
Man får väl hålla i minnet vad gäller alla dessa grupper att det är svårt med livsstilsförändringar. Är det någon som har bantat, avlagt nyårslöften? Nå, det gick väl inte på första försöket det heller?!
Jag får ofta frågan om det inte är jobbigt att jobba med patienter med missbruksproblem. Det tycker jag förstås inte, annars vore jag väl någon annanstans. Men såklart att det finns tråkiga saker också. Det är märkligt nog inte så ofta patienterna som står för det, utan vi i personalen. T.ex. när vi strävar åt olika håll... Riktig rysare ibland, men det får jag fundera över en annan gång!
Rigmor
