Lögavlönad eller hågavlönad?
Jag tycker ofta att vi är rätt osjälvständiga i hur vi arbetar, särskilt då naturligtvis i förhållande till läkarna. Så här kan det vara: Jag har arbetat i 5 år på samma arbetsplats och har således samlat på mig erfarenhet och specialkunskap om området därefter. Så kommer en läkare som har varit på kliniken i kanske en vecka (det är så, dom byts ut hela tiden) och om han och jag är av olika åsikt i någon fråga så väger alltid hans ord tyngst! Varför är det så? Av tradition kanske, vi kanske ingår i en patriarkal hierarkisk struktur, där läkaren (oftast en man) står över sjuksköterskan (oftast en kvinna) i rang. Men, och det här är vikigt! Jag tror att vi kanske ger oss för lätt om det blir diskussion, åtminstone tror jag det för egen del. Man vill inte trampa läkaren på tårna, för det medicinska området är ju hans (vilket är korrekt). Men man får ju inte glömma att vi har den här praktiska kunskapen som man kanske kan kalla för "klinisk blick"!
Det är knepiga saker det där, som jag brottats med mycket i mina dar!
Men ibland är det tvärtom. På min avdelning har vi t.ex. delegerat ansvaret att bestämma vem som ska ha näringsdrycker till läkarna. Det är egentligen en typisk omvårdnadsfråga, det med mat och näring, som vi borde vara kompetenta nog att hantera själva. Anledningen till att det blivit så är nog att en del av våra patienter hellre vill ha godis än mat (som bortskämda snorungar och näringsdrycker är söta). Det borde ju inte vara något problem att säga nej till, jag menar man ser ju lätt om någon är avmagrad, men det verkar vara en så svår fråga så att den måste läkaren ta!!!
Hallå! Om vi inte kan sköta det som rimligen borde vara vårt eget arbete, varför ska vi då ha högre lön? Och är det svårt så kom då ihåg att utmaningar är det som får oss att växa (och det man inte dör av blir man stärkt av osv)!
Med vänlig hälsning,
Syster Rigmor
Får jag fråga dig en sak?
Det går bra Mingla!
Kära Pucko.
Jag håller som sagt med dig om mycket av vad du skriver. Kommer till och med ihåg att jag under mina masterstudier (i kvasiämnet omvårdnadsvetenskap) nånstans läst en beskrivning av dynamiken i vårdens yrkesroller som lik den i en familj där
läkaren liknas just vid fadern, sjuksköterskan vid modern och patienterna vid barnen i en familj.Kan nog stämma....Jag är som du vet mest uppretad över det faktum att sjuksköterskor inte lever i verkligheten och inser att vi har ett yrke som inte är så jävla märkvärdigt. det FINNS ingen vetenskaplig omvårdnadsdisciplin (annat än den som kärringarna på vårdhögskolan har uppfunnit). det mest idiotiska vi som kollektiv kan göra är att i desperation börja apa efter naturvetenskapen (och läkarna)och dessa utbildningar för att försöka höja vårt yrkes status. Om omvårdnad som ämne har kapacitet att utvecklas till en vetenskaplig disciplin (vilket jag starkt betvivlar; vaddå? Vetenskapen om hur man tar hand om någon som är sjuk eller???) så kommer detta att ske i sin egen takt. Det går inte att stressa fram. Naturvetenskapen växte fram under typ 100 år, psykologin likaså, antropologi och sociologi är ytterligare exempel.Så jag tror snarare att anledningen till att vårt yrke inte har den respekt med sig som det förtjänar är att det faktiskt är ett (låt vara mycket viktigt) yrkesarbete och inte en akademisk proffession. Och om vi skall kunna få respekt för vad vi gör måste vi börja med att vara stolta över det själva istället för att fjanta oss runt i fernissa och lånta fjädrar.
Puss
Matta
I min bransch är det inte alltid så lätt heller. Där kan man känna sig både högavlånad och lögavhånad.
:}
