Om rådgivning i alkoholfrågor
Hej!
Häromdagen hade jag ett av de där samtalen som jag uppskattar. Det var en patient som kommit till oss för avgiftning för första gången och hade en del frågor. Som t.ex. (ungefär):
"Hur ska jag kunna fortsätta dricka utan att hamna här på avgiftningnen?"
Mitt svar (ungefär): "Ja, alltså, vi brukar ju rekommendera helnykterhet."
Nej, han tyckte nog inte riktigt att det var en bra lösning. Det är ok tycker jag. Man måste ju "nå sin egen botten" först innan man kan stiga upp igen. Jag tror också att man gärna vill ha en enkel lösning på sina problem när man frågar så där, det skulle kunna vara förslagsvis ett piller som man tar vid behov! Men något sådant universalmedel är ännu inte uppfunnet (även om det visst finns en del läkemedel på området).
Dessvärre är det så enkelt (eller så inihelvete svårt) att man måste bestämma sig för att inte dricka för att lyckas bemästra sina alkoholproblem. Ganska tråkigt, för att inte säga oglamoröst. Jag beundrar verkligen alla dom som lyckas med det, men jag tror inte att det kommer på ett tidigt stadium.
Vad jag tror att det handlar om är att acceptera att man har en sjukdom och det gör man inte direkt man får en kronisk diagnos. Man kämpar emot, man förnekar, man låtsas som det regnar, man vill ju vara normal och som alla andra. Och det måste vi respektera! Inte sätta oss på våra höga hästar och tro att vi vet bättre.
Det finns fler aspekter på det här, det vet jag, men det här är den grund jag vill stå på.
Tack för ordet,
Rigmor
Häromdagen hade jag ett av de där samtalen som jag uppskattar. Det var en patient som kommit till oss för avgiftning för första gången och hade en del frågor. Som t.ex. (ungefär):
"Hur ska jag kunna fortsätta dricka utan att hamna här på avgiftningnen?"
Mitt svar (ungefär): "Ja, alltså, vi brukar ju rekommendera helnykterhet."
Nej, han tyckte nog inte riktigt att det var en bra lösning. Det är ok tycker jag. Man måste ju "nå sin egen botten" först innan man kan stiga upp igen. Jag tror också att man gärna vill ha en enkel lösning på sina problem när man frågar så där, det skulle kunna vara förslagsvis ett piller som man tar vid behov! Men något sådant universalmedel är ännu inte uppfunnet (även om det visst finns en del läkemedel på området).
Dessvärre är det så enkelt (eller så inihelvete svårt) att man måste bestämma sig för att inte dricka för att lyckas bemästra sina alkoholproblem. Ganska tråkigt, för att inte säga oglamoröst. Jag beundrar verkligen alla dom som lyckas med det, men jag tror inte att det kommer på ett tidigt stadium.
Vad jag tror att det handlar om är att acceptera att man har en sjukdom och det gör man inte direkt man får en kronisk diagnos. Man kämpar emot, man förnekar, man låtsas som det regnar, man vill ju vara normal och som alla andra. Och det måste vi respektera! Inte sätta oss på våra höga hästar och tro att vi vet bättre.
Det finns fler aspekter på det här, det vet jag, men det här är den grund jag vill stå på.
Tack för ordet,
Rigmor
Kommentarer
Trackback
