Hierarkin i vården
Varje sommar tydliggörs den - den outtalade hierarkin mellan sjuksköterskor och läkare i vården. Förutsättningarna är som följer: jag, med min typ enorma erfarenhet av missbruksvård, och läkaren (ibland inte ens färdigutbildad) utan erfarenhet av sagda område. Om man då får ett problem av medicinsk karaktär, så är det läkarens ord som gäller. Trots att alla läkare har en mer eller mindre individuell lösning på problemet, ingen erfarenhet och mest av allt en oändlig osäkerhet. Om jag då säger något i stil med "vi brukar göra si eller så", så går det naturligtvis inte att lita på eftersom jag inte är överläkare på kliniken.
Puh, så tröttsamt.
Det är så synd att man inte kan ta tillvara varandras erfarenheter, respektera varandras kunskaper. Det skulle förmodligen flyta på mer friktionsfritt om sjuksköterskorna fick mer att säga till om (och skötarna med för den delen). Det tar ju sån tid att uppfinna hjulet på nytt varje gång man blir osäker på rådande praxis. T.ex: om jag märker att en patients abstinens är underbehandlad, och det inte finns en vid behovs-ordination på korstoleranta preparat så kan jag inte hjälpa patienten. Om jag då ber läkaren ordinera läkemedel så är det absolut inte självklart att han/hon gör det - utan det kan mycket väl vara så att han/hon vill återkomma med besked efter att ha konsulterat överläkaren. Som naturligtvis är upptagen och inte kan svara på frågor. Alltså får patienten vänta på symtomlindring och riskerar att utveckla allvarliga abstinenskomplikationer.
Nu är det ju inte jag som är medicinskt ansvarig men ändå! Jag ser ju att patienten lider.
Oftare är det nog som patienterna överbehandlas ändå, behandlas för säkerhets skull. Det vill säga: sövs för delirier som inte per definition är ett delirium (kallas ibland för predille, vilket är rent nonsens, det finns inget sånt). Och vi vet väl alla att medicinska behandlingar inte är helt utan risker? Det finns ju biverkningar! Men ibland är det så lätt att glömma. Särskilt om man är fullmatad med hiskeligheter från läkarutbildningen, eller från något halvdåligt informationstillfälle på den nya arbetsplatsen.
Fram för mer tydlighet till de stackars vikarierande underläkarna så de slipper göra bort sig hela tiden (i mina ögon, hahaha)!!! Och när vi ändå är igång kan väl vi sjuksköterskor få lite respekt också som den faktiskt legitmerade yrkeskår vi är!
Rigmor, nära utmattningsdepressionens rand
Puh, så tröttsamt.
Det är så synd att man inte kan ta tillvara varandras erfarenheter, respektera varandras kunskaper. Det skulle förmodligen flyta på mer friktionsfritt om sjuksköterskorna fick mer att säga till om (och skötarna med för den delen). Det tar ju sån tid att uppfinna hjulet på nytt varje gång man blir osäker på rådande praxis. T.ex: om jag märker att en patients abstinens är underbehandlad, och det inte finns en vid behovs-ordination på korstoleranta preparat så kan jag inte hjälpa patienten. Om jag då ber läkaren ordinera läkemedel så är det absolut inte självklart att han/hon gör det - utan det kan mycket väl vara så att han/hon vill återkomma med besked efter att ha konsulterat överläkaren. Som naturligtvis är upptagen och inte kan svara på frågor. Alltså får patienten vänta på symtomlindring och riskerar att utveckla allvarliga abstinenskomplikationer.
Nu är det ju inte jag som är medicinskt ansvarig men ändå! Jag ser ju att patienten lider.
Oftare är det nog som patienterna överbehandlas ändå, behandlas för säkerhets skull. Det vill säga: sövs för delirier som inte per definition är ett delirium (kallas ibland för predille, vilket är rent nonsens, det finns inget sånt). Och vi vet väl alla att medicinska behandlingar inte är helt utan risker? Det finns ju biverkningar! Men ibland är det så lätt att glömma. Särskilt om man är fullmatad med hiskeligheter från läkarutbildningen, eller från något halvdåligt informationstillfälle på den nya arbetsplatsen.
Fram för mer tydlighet till de stackars vikarierande underläkarna så de slipper göra bort sig hela tiden (i mina ögon, hahaha)!!! Och när vi ändå är igång kan väl vi sjuksköterskor få lite respekt också som den faktiskt legitmerade yrkeskår vi är!
Rigmor, nära utmattningsdepressionens rand
Kommentarer
Trackback
