ainasis

Hej!

Jag har lärt mig ett nytt ord: self-efficacy. Det betyder ungär "tillit till den egna förmågan" eller självtillräcklighet. Efficacy betyder iofs effektivitet, men det blir något annat. Det är kombinationen med self- som räknas för mig.

Vadan detta ordflummeri (eller kanske ordbajseri)? Jo, det passar så bra in i min åsiktsvärld.

Jag tycker att man i vården av särskilt kanske missbrukare gör för mycket många gånger. Inte på så vis att man kan lägga ner avdelningar och så för de behövs visst. Men att man kämpar med en person som inte riktigt vill ha hjälp. Eller att man tror att patienten absolut inte klarar sig utan ens egna insatser (trots att patienten mycket väl kan vara vuxen, 4-barnsförälder och ha arbetat hela sitt liv). Vad är det som gör att man tror att det man gör för denna person kan vara av så stor betydelse? Hoppas det inte bara är för att bli omtyckt! Det är klart att vi alla förtjänar bekräftelse och uppskattning, men vi som personal har faktiskt som uppgift att förse patienterna med detta - inte tvärtom.

En allvarligare aspekt av ordet tycker jag är att om man t.ex. ger en medicin för något som patienten skulle kunna klara av att hantera själv (kan vara en ångestattack), så signalerar man att patienten inte klarar av att hantera detta själv, utan min hjälp. Då har man hjälpt patienten till att hitta en icke-lösning på sitt problem.

Men låter man bli att "hjälpa" till så kommer ångestattacken att klinga av och lärdomen blir istället att "ångestattacker klingar av efter en stund". Är inte det en så otroligt mycket bättre lösning? I det här fallet har patienten ökat sin self-efficacy. Bra.

Det här blir tydligt också om man tar ett annat exempel. Vi har respiratorer men vi lägger inte alla i respirator för det, vet inte varför vi egentligen låter patienter andas själva men jag är tacksam för att det är så! (jag menar, vem som helst kan ju när som helst drabbas av ett andningsstillestånd - otäckt).

Jag tror det vore nyttigt för alla om vi lät bli att vara så jävla effektiva. För patienterna för att de faktiskt skulle växa som människor. För oss själva för att vi slipper bli utbrända om vi inte håller på med så mycket menlösheter.

Rigmor

Så har man då arbetat ett pass igen. Det var väldigt lugnt på jobbet ikväll, vilket det oftast är tycker jag.

Som sagt: jag arbetar med missbrukare (vi kallar dom inte så, men jag måste ju göra mig förstådd!) Jag är på en avgiftningsavdelning för alkohol-, narkotika- och läkemedelsberoende patienter. Hos oss stannar patienterna ca 5-6 dagar, men det kan vara längre tid också, ibland flera veckor (vilket är lång tid för en akutvårdavdelning!).

Det som jag tycker är roligt med mitt jobb är alla roliga, sorgliga, knäppa, knasiga samtal man kan ha om allt möjligt. Man kan komma väldigt nära dessa människor som övervunnit sina skamkänslor och sökt sig till oss. Många återkommer gång efter annan och det kan man tycka är tröttsamt ibland, ibland inte.

Varför blir jag inte trött på alla som återkommer? Som inte blir botade? Som inte gör som vi säger, dvs slutar dricka? Betyder mina insatser ingenting för dessa människor?
Att dom återkommer tycker jag inte är så svårt, jag ser beroendet som en kronisk sjukdom! Det löser mycket att se det så. Jag skulle t.ex. inte ha samma problem med att vårda diabetiker, hjärtpatienter eller KOL-patienter.

Eller? Jag tror att man kan irritera sig på de grupperna också, varför ger dom inte fan i att äta godis, fet mat , röka? I grund och botten ingen skillnad, alltså.

Man får väl hålla i minnet vad gäller alla dessa grupper att det är svårt med livsstilsförändringar. Är det någon som har bantat, avlagt nyårslöften? Nå, det gick väl inte på första försöket det heller?!

Jag får ofta frågan om det inte är jobbigt att jobba med patienter med missbruksproblem. Det tycker jag förstås inte, annars vore jag väl någon annanstans. Men såklart att det finns tråkiga saker också. Det är märkligt nog inte så ofta patienterna som står för det, utan vi i personalen. T.ex. när vi strävar åt olika håll... Riktig rysare ibland, men det får jag fundera över en annan gång!

Rigmor